Tankar och funderingar

Det är mycket som snurrar i huvudet nu. Med stora dottern som mår dåligt och behöver mitt stöd, sonen med sina diagnoser och samtidigt har kommit in i puberteten med alla de svängningar som är då. Sen har jag min yngsta dotter med sin bångstyriga häst, igår åkte hon av och slog i huvud, nacke och höft. Igår kväll hade hon rätt så ont i nacken och huvudet. Hon gick till skolan idag innan jag vaknade så jag oroar mig lite för hur hon mår. Hästen har ont i hela ryggen igen så det förklarar ju bocksprången och nu har vi bestämt att hästen ska utredas ordentligt iallafall. Så barnen orsakar en hel del oro och funderingar, men som tur är genererar de en hel massa kärlek också.

Sen funderar jag en hel del på min framtid, kommer den här eländiga ryggen och nacken bli bra snart så jag kan jobba ordentligt igen. Jag vill ju även kunna träna obehindrat, både för att det är roligt och att det skingrar en hel del tankar för en stund. Just nu känner jag mig lite frustrerad men ändå envis nog för att ta mig igenom det här, förhoppningsvis som en klokare och starkare person.

Idag tänkte jag träna lite Coreträning, för att stärka den onda ryggen litegrann och efter det så blir det 35 minuter på trainern. Frågan är bara om det blir före eller efter O’s läkarbesök…

Annonser

Nu går det uppför igen…

Just nu är jag arg, upprörd, irriterad och ledsen. Jag tycker dessutom att livet är lite orättvist!

För att börja från början, jag skrev ju att jag har ont i ländryggen och det har jag. Min läkare tror att det är ett diskbråck så nu väntar jag på magnetröntgen, hoppas att det inte dröjer allt för länge. Men jag är inte helt övertygad om att det är ett diskbråck, det känns inte riktigt som förra gången, men jag får väl vänta och se. Jag har i alla fall förskräckligt ont när jag står, går, sitter och ligger. Så därför är jag arg och upprörd, jag tycker att jag kunde väl ha fått varit smärtfri lite längre än tre månader och fått komma igång ordentligt med träningen. Men det blir lite bättre vid rörelse och cykla på trainern gör det också bättre, men jag är väldigt försiktig eftersom jag blir lite stel i nacken och axlarna då. Men jag vägrar att vika ner mig för värken den här gången, jag ska cykla TV på mindre än tre timmar!

Men varför är jag ledsen då? Jo, för att min stora dotter mår så dåligt att hon vill ta livet av sig och tycker att hon är fet och ful. Jag fick veta att hon kände så genom att hennes lillebror hade läst hennes blogg och vidarebefordrade länken till mig. Tårarna rann när jag läste vad hon hade skrivit och de rinner av och till fortfarande. Men hur/vad gör man nu? Jag älskar ju henne och hon är så otroligt vacker, men hur ska jag kunna övertyga henne om det? Fredric har pratat med ”vår” BUP-sköterska och hon tycker att vi ska kontakta BUP, och så får det bli! Nu hoppas jag att vi får hjälp och inte behöver vänta tills det är för sent…