Bakslag och sedan nytt hopp!

Oj oj vad det var länge sedan jag bloggade…

I början efter operationen gick allt så bra, ingen värk och jag kom igång bra med mina promenader. Men för några veckor sedan så började vänster ben göra ont och ibland högg det till när jag reste mig upp, men det var ingenting som bekymrade mig eftersom jag tänkte att jag är bara stel och det går snart över. Tyvärr verkar det inte riktigt vara så lätt, för ungefär tre veckor sedan vek sig benet när jag skulle gå över vägen. Helt plötsligt ligger jag på mage på den stora vägen och en bit längre bort kommer det en bil. Jag kravlar mig upp och det värker i knäet och för varje steg jag tar så strålar smärtan upp i benet. Men den största smärtan är ändå förnedringen av att ramla och oron för vad det är som händer. Tårarna rann och jag ville helst krypa ner i min sambos famn och inte gå ut på väldigt länge… Fast det kunde jag ju inte göra eftersom jag var på väg till min sjukgymnast för att prata om min fortsatta rehabilitering. Det var bara att bita ihop och gå. Väl hos sjukgymnasten så berättade jag vad som hade hänt både om att jag hade ramlat och om hur operationen hade gått. Vi bestämde att vi skulle prova med massage av bäcken, säte och ben eftersom det verkar vara muskulärt och sedan börja med bassängträning och Coreträning. Efter det råkade jag nämna att jag hade anmält mig till CykelVasan och då kom det stora slaget! Hon tyckte att jag skulle sluta med all cykling och försöka hitta någon annan sport istället, som t.ex dressyr. Ja det är ju nästan samma sak… Man sitter ju på någonting i alla fall, men nu hör det ju till saken att jag är livrädd på hästryggen efter en olycka. Sjuk-gymnasten hade ingen förståelse för hur viktig cyklingen är för mig och att det är något jag gör tillsammans med mina barn. Så när jag gick ifrån sjuk-gymnastiken så kändes det som att någon hade ryckt undan mina ben och sedan sparkat på mig!

Efter några dagar när jag hade slutat gråta gjorde jag ett inlägg på CT och frågade om det fanns några fler som hade problem med nacken men trots det kunde cykla och det fanns det! Det är en helt otrolig Facebooksida, tänk att det finns så många underbara och kärleksfulla människor, jag fick så mycket medkänsla, pepp och tips så att jag blev alldeles tårögd. Men det var precis vad jag behövde för att komma vidare och känna hopp för framtiden igen.

Så nu kan jag berätta att jag har anmält mig till TjejVättern för att motbevisa att jag inte skulle kunna cykla något mer. Sen tog jag i ordentligt också för jag ska cykla tillsammans med ett gäng tjejer från Cyklande Tjejer på mindre än 3 timmar. Så nu känner jag förväntan, glädje och nervositet 😊 Men i början kände jag mest tvivel men det har min underbara Coach hjälpt mig att bli av med eller i alla fall minskat det. Det är ju inte riktigt så lätt… Men så fort jag börjar tvivla nu så tänker jag på vad vi pratade om och då känner jag förväntan istället. Nu är det bara träningen kvar… 😉 Jag verkligen längtar tills jag kan komma igång med riktig konditions-träning! På måndag börjar jag med coreträning tillsammans med sjuk-gymnasten och det ska bli riktigt kul.

Jag har också börjat titta runt på en ny racer eftersom min dotter fick min gamla. Jag har tittat på Specialized Ruby och Trek Domaine eftersom de har extra mycket vibrationsdämpning i ramen och gaffeln. Så just nu far det runt en massa tankar om allt från komponenter, vilken jag tycker mest om och PENGAR. Men nu ska jag fortsätta att grotta ner mig i cykeldjungeln så jag tackar för den här gången. Ha det så bra!

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s