Berg och dalbana

Sedan jag kom hem från sjukhuset har mina känslor varit som en berg och dalbana. Vissa dagar har jag bara gråtit, för allt och ingenting, om min sambo har sagt något som är det minsta negativt eller blivit det minsta irriterad på något eller någon hemma har jag gråtit. När jag var ensam hemma grät jag, men även när barnen var hemma grät jag för att de bråkade. Det har varit en hel del glädje och skratt också och jag har haft stunder när jag har mått riktigt bra, men tyvärr var den första veckan hemma väldigt känslosam. Jag tror dock att det var morfinet som gjorde mig så känslosam, för det känns mycket bättre nu när jag har slutat med tabletterna. Min slutsats är att morfin är väldigt bra som smärtlindring men desto sämre för psyket, i alla fall för mig. Jag har verkligen inte upplevt den härliga känslan som många pratar om, men det innebär väl att jag aldrig blir beroende av morfin, förhoppningsvis…

Jag är väldigt glad att jag inte har ont längre men jag oroar mig för att jag ska göra något som förstör hela operationen. Men nu jag har lovat mig själv att lyssna på min kropp och inte köra på som jag har gjort tidigare. Jag är väl medveten om att jag har väldigt lång väg tillbaka till samma fysiska form jag hade innan jag fick diskbråcket, men jag har påbörjat min väg tillbaka med promenader och de fyra övningarna som jag fick av sjukgymnasten på Huddinge. Just nu känns det tillräckligt och jag kommer att öka längden på promenaderna i ett moderat tempo. Tack för för den här gången.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s