Efter operationen

Ja, nu är det gjort, operationen som jag har väntat på i flera månader. Jag undrar vad jag trodde om operationen egentligen för att jag blev så överraskad av att den var så omfattande. Det jag minns från operationsdagen är att jag pratade med operations- och narkossjuksköterskorna innan operation och att jag fick allehanda läkemedel för att förebygga illamående. Sen blev jag inkörd på operationssalen och lite nyfiket frågade jag om hur allt fungerade, det var ett bra sätt att hålla nervositeten i schack. Efter det fick jag en spruta sömnmedel och narkosläkaren sa godnatt till mig. Nästa sak jag minns är att de väcker mig och talar om att de ska ta bort tuben jag har i halsen, det gjorde ont! Sen är jag inne i dimman igen… Jag har några fragment av minnen där jag har ont och mår illa och får läkemedel mot det samt att jag får hjälp att vända mig på min sovsida. Jag blir även medveten om att jag har fått en halskrage för att hålla allt nacken stabiliserad. Andra minnen är att det är jobbigt att andas och att det gör ont att svälja, andningen beror säkerligen på morfinet och smärtan i halsen på tuben och att läkaren faktiskt har hållit undan strupe, muskler och övriga delar i halsen i drygt fyra timmar för att komma åt kotorna i nacken för att skrapa bort diskbråcket. När det börjar bli dags att dags att åka upp på avdelningen så försöker sjuksköterskan ta bort syrgasen men det går inte så bra då min syresättning sjunker drastiskt, så det är bara att sätta tillbaka syrgasen.

Dagen efter operationen är mest ett töcken av illamående, värk, mer illamående och svårigheter att äta. Men trots detta fick jag lov att träna på att ta mig ur sängen och gå med gåbordet. Fast det första jag gjorde var att sätta mig upp i sängen så fort att det blev svart, blodtrycksfall igen. Men jag blev iallafall av med dränaget i halsen och katetern och dessutom kunde jag kissa nästan direkt 😳. Jag kan beskriva fredagen som en rejäl baksmälla eller som att ha blivit överkörd av tåget. Jag var även ganska känslosam under hela dagen, eller egentligen sedan operationen, men jag har ju varit med om en omfattande operation och på något vis måste det pysa ut. Personalen på ortopedavdelningen har varit jättebra, men några stycken var verkligen något extra och jag skänker dem en extra tacksamhetstanke!

Nu är jag utskriven från sjukhuset och har kommit hem igen och ska återgå till det ”vanliga” livet igen. Det skrämmer mig lite, eller ganska mycket faktiskt, tänk om jag gör något som förstör hela operationen eller att jag oroar mig så mycket att jag inte törs leva. Just nu känner jag mig alldeles tom, nästan som att jag saknar något. Jag trodde nog att operationen skulle vara en ”Quick fix” och att jag skulle kunna träna efter någon/några veckor, men riktigt så är det ju inte, jag har en lång väg tillbaka! Smärtan är inte helt borta och jag blir trött väldigt fort, men jag borde ju veta detta som sjuksköterska. Men enligt min läkare som opererade mig mår jag bättre än många andra efter operationen och jag har väldigt lite biverkningar, så nu är det väl bara att ta ett steg i taget mot ett friskt liv… Till att börja med ska jag ha halskragen på mig dygnet runt i 3-4 veckor och efter det är det dags att ta kontakt med min sjukgymnast på Levad för fortsatt rehabilitering. Nu jag har fått några övningar av sjukgymnasten på avdelningen som jag ska göra tre gånger om dagen och min läkare har ordinerade promenader, så det är början av resten av mitt liv…

Så här ser min nacke ut nu med ett implantat i titan;

20130813-122434.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s