Att GÅ blodomloppet är en bedrift i sig…

I måndags gick jag blodomloppet, det var verkligen en annorlunda känsla mot vad jag brukar ha på lopp. Jag står alltid först på startlinjen och har en bra fart iväg och den här gången stod jag sist i tidtagningsklassen och gick iväg i ett lugnt tempo och jag kände mig nöjd med det. Jag var orolig att jag skulle bli knuffad på eller snubbla då jag inte ser var jag sätter mina fötter på grund av halskragen men det gick bra då jag försökte hålla avstånd till de andra deltagarna och planerade min väg. Sen måste jag säga att alla var vänliga nog att inte knuffa på mig, kanske berodde det på halskragen eller att de faktiskt var ett vänligt klimat. Jag är nöjd över min prestation och att jag faktiskt gjorde det som är bäst för mig nu och inte drogs med i strömmen. Enligt STRAVA gick jag 5.4 km på 53:55 min och det är jag nöjd med då jag opererades för 2,5 vecka sedan.

Berg och dalbana

Sedan jag kom hem från sjukhuset har mina känslor varit som en berg och dalbana. Vissa dagar har jag bara gråtit, för allt och ingenting, om min sambo har sagt något som är det minsta negativt eller blivit det minsta irriterad på något eller någon hemma har jag gråtit. När jag var ensam hemma grät jag, men även när barnen var hemma grät jag för att de bråkade. Det har varit en hel del glädje och skratt också och jag har haft stunder när jag har mått riktigt bra, men tyvärr var den första veckan hemma väldigt känslosam. Jag tror dock att det var morfinet som gjorde mig så känslosam, för det känns mycket bättre nu när jag har slutat med tabletterna. Min slutsats är att morfin är väldigt bra som smärtlindring men desto sämre för psyket, i alla fall för mig. Jag har verkligen inte upplevt den härliga känslan som många pratar om, men det innebär väl att jag aldrig blir beroende av morfin, förhoppningsvis…

Jag är väldigt glad att jag inte har ont längre men jag oroar mig för att jag ska göra något som förstör hela operationen. Men nu jag har lovat mig själv att lyssna på min kropp och inte köra på som jag har gjort tidigare. Jag är väl medveten om att jag har väldigt lång väg tillbaka till samma fysiska form jag hade innan jag fick diskbråcket, men jag har påbörjat min väg tillbaka med promenader och de fyra övningarna som jag fick av sjukgymnasten på Huddinge. Just nu känns det tillräckligt och jag kommer att öka längden på promenaderna i ett moderat tempo. Tack för för den här gången.

Efter operationen

Ja, nu är det gjort, operationen som jag har väntat på i flera månader. Jag undrar vad jag trodde om operationen egentligen för att jag blev så överraskad av att den var så omfattande. Det jag minns från operationsdagen är att jag pratade med operations- och narkossjuksköterskorna innan operation och att jag fick allehanda läkemedel för att förebygga illamående. Sen blev jag inkörd på operationssalen och lite nyfiket frågade jag om hur allt fungerade, det var ett bra sätt att hålla nervositeten i schack. Efter det fick jag en spruta sömnmedel och narkosläkaren sa godnatt till mig. Nästa sak jag minns är att de väcker mig och talar om att de ska ta bort tuben jag har i halsen, det gjorde ont! Sen är jag inne i dimman igen… Jag har några fragment av minnen där jag har ont och mår illa och får läkemedel mot det samt att jag får hjälp att vända mig på min sovsida. Jag blir även medveten om att jag har fått en halskrage för att hålla allt nacken stabiliserad. Andra minnen är att det är jobbigt att andas och att det gör ont att svälja, andningen beror säkerligen på morfinet och smärtan i halsen på tuben och att läkaren faktiskt har hållit undan strupe, muskler och övriga delar i halsen i drygt fyra timmar för att komma åt kotorna i nacken för att skrapa bort diskbråcket. När det börjar bli dags att dags att åka upp på avdelningen så försöker sjuksköterskan ta bort syrgasen men det går inte så bra då min syresättning sjunker drastiskt, så det är bara att sätta tillbaka syrgasen.

Dagen efter operationen är mest ett töcken av illamående, värk, mer illamående och svårigheter att äta. Men trots detta fick jag lov att träna på att ta mig ur sängen och gå med gåbordet. Fast det första jag gjorde var att sätta mig upp i sängen så fort att det blev svart, blodtrycksfall igen. Men jag blev iallafall av med dränaget i halsen och katetern och dessutom kunde jag kissa nästan direkt 😳. Jag kan beskriva fredagen som en rejäl baksmälla eller som att ha blivit överkörd av tåget. Jag var även ganska känslosam under hela dagen, eller egentligen sedan operationen, men jag har ju varit med om en omfattande operation och på något vis måste det pysa ut. Personalen på ortopedavdelningen har varit jättebra, men några stycken var verkligen något extra och jag skänker dem en extra tacksamhetstanke!

Nu är jag utskriven från sjukhuset och har kommit hem igen och ska återgå till det ”vanliga” livet igen. Det skrämmer mig lite, eller ganska mycket faktiskt, tänk om jag gör något som förstör hela operationen eller att jag oroar mig så mycket att jag inte törs leva. Just nu känner jag mig alldeles tom, nästan som att jag saknar något. Jag trodde nog att operationen skulle vara en ”Quick fix” och att jag skulle kunna träna efter någon/några veckor, men riktigt så är det ju inte, jag har en lång väg tillbaka! Smärtan är inte helt borta och jag blir trött väldigt fort, men jag borde ju veta detta som sjuksköterska. Men enligt min läkare som opererade mig mår jag bättre än många andra efter operationen och jag har väldigt lite biverkningar, så nu är det väl bara att ta ett steg i taget mot ett friskt liv… Till att börja med ska jag ha halskragen på mig dygnet runt i 3-4 veckor och efter det är det dags att ta kontakt med min sjukgymnast på Levad för fortsatt rehabilitering. Nu jag har fått några övningar av sjukgymnasten på avdelningen som jag ska göra tre gånger om dagen och min läkare har ordinerade promenader, så det är början av resten av mitt liv…

Så här ser min nacke ut nu med ett implantat i titan;

20130813-122434.jpg

Snart dags för operation

Nu sitter jag här på en stol i en sal på Huddinge Universitetssjukhus och väntar på att det ska bli tillräckligt sent så jag kan duscha och sen lägga mig. Jag är väldigt nervös, mest märker jag det på min mage, den svider och gör ont. Det är många tankar som kommer och går, tänk om det går fel… Det känns ändå lite bättre nu när jag har fått lite information om operationen och hur länge jag blir kvar på sjukhuset. Men att inte ha kontroll är riktigt jobbigt! Jag brukar ju vara den som tar hand om och talar om vad som ska ske, men det är nog nyttigt det här också. Hoppas jag blir bra nu så jag kan börja leva igen…

I morgon kl 07:20 kommer jag köras ner på operation och läkaren kommer att skrapa bort mitt diskbråck och sen lägger han benbit (fråga ej hur för det vet jag inte, men jag tror dom tar en bit från höften) och lägger mellan kotorna istället för disken. Sen växer allt ihop och jag blir stel i mellan dom kotorna, inte för att jag kommer märka någon skillnad, jag har ju varit stel de senaste åren. Enligt sjuksköterskan tar operationen ca 5 timmar, men det beror ju på hur bökigt det är. Sen får jag vara kvar på uppvakningen i åtminstone 12 timmar eftersom dom har opererat i ett känsligt område.

Jag hade tänkt vila, äta och promenera ordentligt de sista veckorna innan operationen så att jag skulle vara i så bra form som möjligt för att underlätta rehabiliteringen. Men så blev det inte alls då min mormor blev sjuk och hamnade på lasarettet. Jag har suttit hos henne varje dag i 4-5 timmar då hon bara kände sig trygg när jag var där. Ett tag var hon riktigt dålig och jag oroade mig för om hon skulle överleva, hon som i våras födde upp en kull med schäfervalpar och går promenader på minst en mil om dagen, tänk vad fort det kan vända här i livet. Som tur är hon bättre nu och jag behöver inte oroa mig för henne i alla fall.

Nu har det blivit kväller och det är dags att göra kväller. God natt alla och när jag vaknar ska det ske som jag har väntat på i flera månader.