Tankar inför min operation

Nu har jag äntligen fått tid för operation av mitt diskbråck i nacken, den 8:e augusti är det dags. Jag ÄR nervös, tänk om jag inte vaknar ur narkosen, eller ännu värre om läkaren slinter med kniven… Men det är ju inte så troligt att det händer, det är ju duktiga narkos- och ortopedläkare som jobbar där. Fast jag försöker att inte oroa mig, iallafall inte ännu, det är ju en månad kvar. Innan operationen ska jag till Huddinge för magnetröntgen av nacken, jag antar att dom vill ha färska bilder och inte ett halvår gamla. När jag fick den kallelsen igår så kom det nya negativa tankar som att det kanske inte finns något diskbråck kvar utan att jag inbillar mig att jag har ont, vanlig hypokondri alltså. Fast varför skulle jag göra det, jag har ju ingen vinst av att inbilla mig smärtan! För nu kan jag ju inte träna, jobba och göra roliga saker med familjen, Men tänk om…

Jag har en inre oro just nu som jag inte riktigt kan sätta fingret på, den finns där och gör sig påmind med lite svid i magen och en obehagskänsla i kroppen. Jag vet verkligen inte hur jag ska komma ur det. Oron inför operationen är ju troligtvis en orsak men jag tror inte att det är hela sanningen. Jag måste försöka hitta orsaken till oron men jag tänker inte gräva/deppa ner mig i det utan låta det ta det den tid det tar utan att jag mår dåligt av det. Troligtvis handlar det mycket om mig själv och min självkänsla och frånvaron av tilliten på mig själv, och DET är ju något som bara jag kan göra något åt. Men nu måste jag försöka ta tag i mig själv, både fysiskt och psykiskt, börja promenera igen och äta bra så jag har så bra fysisk kapacitet som möjligt inför operationen. Jag vill ju bli ”frisk” igen och kunna träna ordentligt igen, det är ju något jag längtar efter!

Mycket bilåka blir det…

Nu har det gått en vecka igen, värst vad tiden går fort när det är sommar…

I onsdags skjutsade jag och svärfar äldsta dottern och hennes kompis till High Chaparall där de skulle titta på Western tävlingarna. På vägen ner blev det ett stopp i Motala för att äta, en jättestor pizza som mättade i ett helt dygn blev det. Gott var det i alla fall. När jag satt där i Motala så fick jag tillbaka känslan jag hade efter målgång på HalvVättern förra året, riktigt härligt var det. Längtar tills jag kan göra något liknande igen.
På vägen hem stannade vi till i Linköping för att köpa cykelkläder och skor av en tjej i cyklande tjejer till Alva. Riktigt fina till ett superpris, Alva blev så fin! Vi var hemma igen runt 23-tiden, väldigt mycket tid i bilen blev det, men vad gör man inte för sina barn?

I torsdags och lördags cyklade Alva med cykelklubben igen, på torsdagen fick hon känna på regnet igen men det hindrar henne inte att fortsätta cykla 😀 Hon är så duktig min lilla Alva ❤ Men man kan nog säga att min cykel är Alvas nu…

I fredags firade vi in semestern med lite cityfestival och Petter tillsammans med familjen. Då träffade vi min svägerska med familj, så vi gjorde Petter tillsammans, mysigt.

På lördagseftermiddagen bar det av till High Chaparall igen, tjejerna måste ju hem igen. Den här gången blev det matpaus på en Chinarestaurang i Skövde, det var väldigt gott och mysigt. Det var kvalitetstid med min kära sambo. Väl framme vid HC så drack vi te med tjejerna och pratade lite eller de pratade mycket, de hade ju varit med om så mycket. Sen var det godnatt!

Här är sängarna vi fick sova i, vi började med att dela säng, men snarkningarna i örat gjorde att jag flyttade…

20130702-180518.jpg

På söndagen tittade vi på Westerntävlingarna, Barrelrace är det absolut roligaste att titta på men allt är kul och stämningen är underbar 😊 Jag impulsköpte ett par jättecoola jeans när Olivia skulle visa ett par jeans som hon gillade. Jag känner mig riktigt snygg i nya jeansen (om jag inte tittar i spegeln förstås) om inte annat lite cool i alla fall 😉.

Nu sitter jag i en hästlastbil på väg till Minigården i Munkedal där Olivia ska jobba en månad. Men resan började alldeles för dramatiskt för min smak. O’s häst Donna har gått omkull i en hästtransport tidigare och tycker därför att det är väldigt läskigt med transporter, därav hästlastbilen, allt gick bra till en början förutom att hon inte ville stå kvar i lastbilen utan backade ur direkt. Donna var lite stressad i början men lugnade ner sig, speciellt när jag matade henne med äpple. Det enda smolket i bägaren var att hon tuggade på mitt finger istället för äpplet, jä**ar vad ont det gjorde. Nu har jag ett extra tjockt långfinger… Men Donna var fortfarande lugn, men rätt som det är stressar Donna upp sig och kastar sig ur lastbilen och studsar på frambenen så hårt att hon reser sig på bakbenen och går runt. Så där står vi och kan inget göra med en häst på rygg och sparkande ben, när hon äntligen kommer upp på benen igen så står hon och sparkar med ena bakbenet som om något är skadat. Men efter en snabb visitering ser det ut som att hon inte har brutit något i alla fall. Olivia blir alldeles förtvivlad och får lov att gå in en stund, så det tar en bra stund att lugna ner henne, men lugnande ord och stora kramen var till stor hjälp. Det är sådana här tillfällen som man får stoppa undan sin egen rädsla och oro till något annat tillfälle och vara stark för sina barn och häst. Det är inte så lätt när benen skakar och adrenalinet sprutar i kroppen och tårarna pressar i ögonen. Men jag lyckas att hålla ihop och vara stark för Olivia och kan få henne att vara lugn och gå ut och känna igenom sin häst. Som tur är verkar inte Donna vara allvarligt skadad! Måste tillägga att Alva är lugn som en filbunke, det är inte mycket som får henne att tappa fattningen. Hoppas att hon får ha den styrkan i sig hela livet.
Med hjälp av barnens ridtränare och mentor Tina får vi i alla fall Donna att gå in i lastbilen, hon stod lugnt och åt en stund och fick sedan backa ut igen. Sen fick vi ta till plan B i stället, Alvas ponny Santos fick åka med till Munkedal och Donna fick promenera till Tina. Fredric och tjejerna lastade in Santos och jag tog Donna och promenerade de 2,5 kilometrarna till Tina. Donna är väldigt snäll att gå med och vi gick och mös tillsammans, dessutom tror jag att det var bra att hon fick röra på sin ömma kropp. Det blir ju som sagt inte alltid som man har tänkt sig…