Mörka tankar

Igår hade jag en underbar kväll med mina jobbarkompisar. Vi åt gott och skrattade i massor 😄 Tänk vilken tur jag har som får jobba på världens bästa arbetsplats.

Men idag så anfaller dom mörka tankarna mig! Att jag inte är tillräckligt bra, trevlig, rolig och snäll. Varför ska det vara så här, varför kan jag inte bara njuta av att ha haft det roligt? Frågan jag ställer mig är ju om andra tycker likadant om mig som jag tycker? Fast jag är inte säker på att jag vill veta det. Det skulle vara väldigt skönt att kunna gå ut och springa för att skingra alla dumma tankar och bara lyssna på fåglarnas kvitter 🐥 När jag springer finns det inga problem i världen, det är bara jag, alla vilda och tama djur och vägen som existerar.

Så, nu kom det ytterligare ett depp inlägg, men förhoppningsvis vänder det snart… Jag går och väntar på brevet från Huddinge universitetssjukhus som talar om när det är dags för operation, det vore så skönt att få ett datum så att jag har något att förhålla mig till. Förhoppningsvis blir jag av med värken efter operationen och kan börja om igen. När jag är ”frisk” då ska jag 🚴 och 🏃. Tänk vad jag längtar till dess!!!

Besviken…

Tänk att det aldrig blir som man önskar. Jag hade tänk att jag kanske skulle kunna åka på cykelläger med Cyklande Tjejer i höst när allt det här med nacken var över. Som en present till mig för att jag hade tagit mig igenom den här jobbiga tiden. Men så blir det inte, lägret krockar med Tjejmilen, Adams Enduro tävling och svärfars 70-års dag. Just nu är jag ledsen och besviken, det känns som att allting bara sk**er sig. Vad har jag nu att se fram emot? Ja, inte blir det bättre att gräva ner sig och tycka synd om sig själv, men just nu gör jag det.

Livet är svårt, jag vet det, men varför ska allt vara så motigt? Jag brukar tänka att man inte får mer än man klarar av, fast nu börjar jag tvivla på det. Sen är det väl inte bara lägret som får mig att känna så, utan allt annat runtomkring mig, men nu känns det som spiken i kistan… Lägret skulle ju vara min belöning och det har ju varit min morot för att fortsätta kämpa, vad ska jag nu hitta på för att kämpa vidare… Ja, jag gnäller, men jag är SÅ besviken!

Något som är positivt iallafall är att min yngsta dotter provade att cykla racer igår och hon verkar tycka det är roligt 😍 Tänk vad roligt om hon vill börja cykla! Men vilken cykel ska jag ha, hon har ju tagit min…

20130529-140956.jpg

Nybörjare inom blogg…

Nu har jag funderat ett tag på om jag ska blogga eller inte och om vem som skulle vilja läsa om vad jag gör, tänker och känner. Dessutom är jag inte helt säker på om jag vill att någon läser vad jag skriver, men jag kom fram till att gör det för min skull och kan på så vis ventilera min frustration.

Allt började i oktober förra året när jag fick nackspärr av att ställa in disken i diskmaskinen. Jag bestämde mig för att gå till en bra sjukgymnast så fort som möjligt så att jag skulle bli bra så fort som möjligt. Efter första undersökningen fick jag information om att det var nervsmärtor jag hade. Oj vad rätt hon hade, för det visade sig att jag har ett diskbråck i nacken. I mitten på november fick jag så ont att jag fick lov att sjukskriva mig, jag kunde knappt röra mig och än mindre köra bil. Sova, det var bara att glömma. Som tur är reagerar jag starkt på alla typer av droger (alltså alkohol och värktabletter) och kunde matta av smärtan med hjälp av värktabletter. Alkohol fungerade inte alls, jag provade faktiskt 😳. De första veckorna var hemska!

Med hjälp av akupunktur, vila och värktabletter gick det att få ner smärtan till en acceptabel nivå. Men gissa hur roligt det var att inte kunna hjälpa till att julpynta och att köpa julklappar till barnen var en pina… Egentligen var allt som inte var vila en pina, så att umgås med släkt och vänner var inte ett dugg roligt. Jul och nyår spenderades hemma, men till nyår bjöd vi hem en familj som vi trivs bra tillsammans med, fast jag kommer ihåg att det var väldigt skönt när tolvslaget var firat och jag kunde gå och lägga mig…

Veckorna gick och blev till månader och jag kunde äntligen börja arbetsträna. Första passen var en pina, jag fick fruktansvärt ont och frustrationen var stor då jag inte klarade av de enklaste arbetsuppgifterna. Dock gick det lite lättare för varje tillfälle jag var på arbetet. Jag har kämpat på och klarar nu av att arbeta 25%. Nu väntar jag på en operationstid för mitt diskbråck och hoppas med detta att min värk försvinner och jag får tillbaka känsel, funktion och styrka i vänster arm/hand.

Mitt vardagsliv då, hur har det drabbats? Ja, jag kan, orkar och får inte hjälpa mina döttrar i stallet eller rida ut med dom för då får jag ont. Jag och min son cyklar mountainbike ihop och det klarar jag inte heller av, något som jag är väldigt ledsen för. Jag saknar även att vara med ungdomarna på cykelklubbens ungdomsträning, tänk vad barn och ungdomar kan ge energi och glädje. Dessutom blir jag lätt irriterad när jag har ont och då skäller jag nog på barnen mer än nödvändigt. Som tur är har jag har en kärleksfull sambo som står ut med mina humörsvängningar och jag tror faktiskt att allt detta har lockat fram sidor hos honom som jag inte visste fanns.

Vad hade jag för planer inför 2013 då som gör att jag inte bara accepterar läget? Jo, jag hade tänkt satsa hårt på träningen och börja tävla i cykling, både mountainbike och landsvägscykling. Jag är inte speciellt bra men jag tycker det är roligt att tävla och det sporrar mig att träna! Jag hade även tänkt göra klassikern och var redan anmäld till Vätternrundan, planen var att cykla med Sub10 gruppen i cykelklubben. Men som sagt det blev ingenting med detta, och i början av maj sålde jag min start till VR med stor sorg. Nu står mitt hopp till att jag blir så bra att jag kan springa tjejmilen som går av stapeln den 7 september.

Anledningen till att jag börjar blogga nu beror på att jag har fått mer värk igen (jag tar mer värktabletter också) och då blir jag grinigare mot min familj, så min förhoppning är att jag kan bli av med lite frustration och ”ilska” här istället. Men förhoppningsvis kan det bli roligt att följa min väg genom operation, återhämtning och tillbaka till arbets- och träningslivet igen.